Välkommen till Virkligheten!

 

Igår pysslade jag med, förutom ett nytt ganska stort virkprojekt, något helt annat. Gjorde decoupage. Har för många år sedan gjort det på ljus. Jag har en trästol som jag ville piffa upp. Plötsligt slog det mig att det kanske går att göra decoupage på möbler. Googlade o det visade sig att det kan man! Så jag köpte servetter för 1,50 men köpte i samma veva en hushållspapperhållare i trä för 2, 90 från Halpa-halli. Jag har behövt en i evigheter men inte hittat någon jag velat ha (japp, med vissa saker är jag petig). Så tänkte att jag skulle testa på den före jag började på stolen. Tur det! Var mycket knepigare än jag trott men väldigt roligt o resultatet blir fint! Så här är min nya hushållspappershållare - med marimekko-motiv! Fin va! 

 

 

 

Pensel, lim, servetter o en h

 

 

 

Som nästa virkprojekt är örhängen. Min mamma o min faster ska få varsitt par. De här har jag gjort till mig själv. Mönstret är ur Erica Laurells bok "Väldigt virkat". 

 

 

 

Jag har en tanke som jag inte riktigt tänkt färdigt (fast.. kan man tänka färdigt på nånting...?) men som jag ändå vill dela med mig av. 

 

I söndags läste jag Nissens Ett är nödvändigt. Texten talade precis till mig just då. Det var om versen: "Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er." (1 Petrusbrevet 5:7). Just då var jag mycket bekymrad. Det är tyvärr inget ovanligt, jag bekymrar mig ganska ofta för saker, ibland för skrattretande små saker, men tack vare det har jag ganska tätt kontakt med Gud för han har ju kontrollen o åt honom kan man anförtro allt. Hur som helst så på påpekar Nissen i kommentaren om bibelversen att det är skillnad på att lägga ifrån sig sina bekymmer o på att kasta sina bekymmer. Sånt som vi lägger ner kan vi plocka upp igen men det som vi kastar iväg kan man inte plocka upp. Poängen är alltså att vi, som bibeltexten säger, får KASTA bort bekymren till Jesus. Så när jag satt där i min soffa lite trött o bekymrad i min soffa bestämde jag mig för att bokstavligen KASTA bort bekymren (ber om ursäkt för den höga frekvensen av ordet "bekymmer"). Jag höjde min arm o kastade o kastade o kastade som om  jag hade hela högen i min hand o hivade iväg dem så långt det bara gick. Gissa om jag kände mig löjlig? Men åååh vilken befrielse!! Det kändes i hela kroppen o känslan fortplantade sig ner till hjärtat o bekymren liksom falnade av. Under veckan som gått har jag ibland försökt plocka upp bekymren men då påmint mig om att jag faktiskt kastade iväg dem o jag minns känslan i kroppen när jag slängde iväg dem. Jesus har tagit hand om det, bekymret är inte mitt. Prova nästa gång du behöver det! En kompis hade en ganska härlig kommentar när jag berättade om vad jag gjort: "Ja precis, lägg det på hans hatthylla!". 

 

Idag började tankarna gå kring det här.. det här med att jag kastade bokstavligen. Det är här mina tankar börjar spreta åt lite olika håll o jag kan kanske inte få fast alla löst hängande trådar men jag ska försöka! Kom att tänka på när vi pratade om självkänsla, självbild o självförtroende under min barnträdgårdslärarutbildning. Det är viktigt för självkänslan att röra på sig. Det är viktigt att springa, hoppa, träna o dansa för att vara trygg i hela sig själv. Min - förövrigt fenomenala - psykologilärare påpekade att för att våga ta plats fysiskt, våga tala med normalt röstläge osv behöver bröstkorgen öppnas upp. En person som är hopsjunken, talar tyst o väjer med blicken ger oftast inte intrycket av att vara bekväm i sig själv. Men någon som springer, hoppar, dansar, slår ut med armarna o vågar höja på rösten kommer att ha lättare att ta plats o inte be om ursäkt för sig själv. 

 

Av den här anledningen uppmanar jag barn som jag har på dagis eller eftis att springa, ropa, hoppa, klättra i träd, sjunga o dansa. Inte bara för att det är roligt utan också för deras självkänsla o självbilds skull. Kroppen behöver vara med, den hör också till människan. Under en av mina praktikperioder fanns en flicka som helst gömde sig bakom sin hårgardin, kikade överglasögonen, talade tyst o med hela sin varelse andades ursäkta-att-jag-finns-till. En dag på gårdsplanen kom hon o sa att några pojkar jagade henne. Någon hade kanske tyckt, o hade det varit ett annat barn, hade jag kanske också sagt åt pojkarna att sluta jaga henne men istället tog jag chansen o sa till henne att börja jaga dem istället. Efter några minuter såg jag henne göra det o alla inblandade verkade ha roligt. I flera dagar såg jag henne göra samma sak o jag tyckte mig märka en skillnad i hennes sätt att föra sig själv. Jag tror jag till o med sa åt henne att skrika också. Jag tror hon behövde det, använda sin kropp o få ta plats. Att hennes självkänsla o självförtroende behövde det. 

 

Min tanke är alltså att vi är - som bibeln säger - ande, själ o kropp. Då kanske man kan ta med alltihop i kastandet..? För bekymmer sätter sig ju på axlarna eller i bröstet eller i magen eller någon annanstans. Då kanske kroppen också kan vara med när bekymren kastas till Jesus.. Så gick tankarna.. kanske dumt, kanske nonsens.. jag vet faktiskt inte.. 

 

 

 

Virkning till sist. En av mina mostrar önskade sig ett mobilfodral. Väldigt likt mitt eget :)

 

 

Det undgår väl ingen att det mesta jag visat upp o virkar är rosa o turkost. Börjar känna mig en aning enspårig men det är färger som verkligen drar till mig sitt öga. Det ser ut som godis! Jag blir glad av att se på dem. En av mina favoritgodisar är förresten turkos o rosa - de där sura mjuka som ser ut som flaskor, mmmm-mumma!!! Dock har färgvalen börjat bli lite mer varierade den senaste tiden, de är på kommande på bloggen. 

 

Dock sviker jag inte turkos i det här inlägget. Jag har tidigare virkat en stor korg, den här: 

 

 

 

 

 ..i helgen blev jag sugen på att virka i mattvävt igen. Resultatet är ju blixtsnabbt med det. Så jag tog det mattvävtsrester jag hade - rött o turkost - o det blev en till korg, fast en mindre o grundare. Nålen jag använt är nr. 8 o mattvävten är köpt vid Monas Missionscafé - toppenkvalité! 

 

 

 Har fått flera förfrågningar om beställningar. Skulle gladeligen vilja ställa upp på alla men försöker lära mig att ta en rejäl funderare före jag kastar mig in i saker. Så just nu så funderar jag.. :) Men skriv gärna ändå om ni skulle vilja beställa något så ska vi se vad som händer ;) 

 

Nu ska jag fortsätta med ett litet kvällsprojekt - som inte är virkning - o sedan väntar en ny virkning. Tjoho! 

 

 

 

"Säkring är en anordning för att förhindra överbelastning i elektriska anläggningar (läs; Elins hjärna), vilket skulle kunna leda till överhettning och i värsta fall brand. Överbelastning uppkommer när för stor ström (läs; virkning, städning, diskning, tvätta, jobba, tänka) leds genom en ledning, till exempel på grund av kortslutning." (Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4kring) 

 

Detta låter kanske lite allvarligt men så är inte fallet. Mina säkringar fungerar helt klart vilket är mycket positivt. Under mina levnadsår har jag insett att jag är en person som antingen går för fullt på "on" eller på "off". Med tiden har jag kanske trots allt lärt mig att vara mer balanserad men mitt liv tycks inte direkt ha något jämt flyt. Om det är ett personlighetsdrag eller brist på mognad vet jag inte. 

 

Så nu när jobbet satte igång med rejäl fart eftersom vi i princip fick börja från noll - med nya lokaler, nästan inget material, o all verksamhet skulle planeras - gick en hel massa säkringar. Jag har inte orkat med något annat än att tänka på jobb. Men jag är inte ledsen. När förnuftet inte fattar att säga ifrån slår kroppen ifrån o säkringarna går. Efter en tid är de upppetade igen o allt är någotsånär som tidigare. Tack Gud för säkringar! Dock kanske detta inte är särskilt unikt. Människor blir trötta. Fast vissa verkar ha mycket mera flyt.. 

 

Nåja, tack vare att vi behövde en liten väska till jobbet att förvara telefon o listor i när vi är ute smög virkandet på igen o under helgen har tre projekt blivit färdiga. Här väskan till jobbet. 

 

Mönstret utgår från bottnen från det här mobilfodralet men ökade luftmaskorna tills den var så lång som jag ungefär ville ha väskan bred. I hörnen ökade jag också maskor för att få en mer oval form på bottnen. Sedan har jag gjort resten på "fri hand" vart efter. Garnet är Miami o virknålen 2,5. 

 

Idag igen inspirerad av en promenad. Känner att det finns tusenmiljonerfemhundraelva saker jag skulle vilja skriva om men antar att det hinns med en del i sinom tid om jag får leva. 

 

En av de ting, saker, människor, händelser jag kom att tänka på var S., 3 år o 10 månader. Hon är min kusin/bästa vän/systers dotter. Jag hade välsignelsen att just ha börjat studera när hon föddes i september för snart fyra år sedan. Det gjorde att jag hade möjlighet att hälsa på ofta o hon var det första barn som föddes av någon väldigt, väldigt nära mig. All tid med S. har gjort att vi känner varandra väldigt bra o tycker mycket om varandra. Hälsar fortsättningsvis på ofta hemma hos henne o hennes familj. Så när jag var ute o gick idag kom jag att tänka på att hon nog är en av mina bästa kompisar.

 

Anledningen att jag trivs så väldigt bra med henne är dels givetvis för att hon alltid är glad att se mig. Barn kan verkligen konsten att bekräfta andra runt omkring sig. Dels för att vi har så väldigt roligt tillsammans. Som barnträdgårdslärare/förskollärare trivs jag förstås med barn o jag tycker verkligen om att leka. Det är en galen syn när jag o S. jagar varandra i huset eller leker vår favoritlek. Den går till följande. Elin, vet du vad du ser ut som?, Näe?, Ett smörpaket! o så skrattar vi hysteriskt tillsammans. Så fortsätter det, S, vet du vad du ser ut som? Nää? Som ett staket! o så skrattar vi igen.

 

Så idag funderade jag varför det är så härligt att umgås med barn. Efter lite grunnande, jag är väl knappast den enda att komma fram till detta dock, är ju att allt är så i nuet för barn. De funderar inte på igår, de funderar inte på idag, de funderar inte på vad vi pratade om tidigare idag när vi blev lite sura på varandra men sen redde upp saken. Mitt i leken bekymrar (ett eller två m?) de sig inte för allt det där som vi vuxna oroar o bekymrar oss för. Det är kanske för att S.'s livsglädje o bekymmerfrihet lite smittar av sig - man blir ju som man umgås o sån vill jag gärna vara. Jesus säger i Matteusevangeliet (18:3) att vi ska bli som barn. Jag har förstått att han menar att vi behöver lita lika fullt på Gud som ett barn gör på sina föräldrar. Kanske är det något av det som tilltalar mig o som S. o alla andra barn kan lära oss. Vi får vara glada idag o behöver inte oroa oss - idag hjälper Herren, o vi får lämna bekymren till Gud. "Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?" säger Jesus i Lukasevangeliet (kap. 12:25).  

 

Därför är S. en av mina bästa vänner. Hon lär mig så mycket o ger massor! 

 

Oroa er inte! Jag har inte glömt att jag har lovat virkning också ;) Här är en korg som blev klar i vintras med några små invånare - mina fingerdockor. S. var här o hälsade på i måndags o mycket försiktigt tog vi fram korgen för: Djuren soover.. Sscchh.. 

 

Idag la jag på mig min fina röda väldigt regntäta jacka och gick ut i regnet. Valde spellista på Spotify, Skönt kristet, o började gå. Alldeles snart kom en låt som jag aldrig hört förut, eller som jag kanske aldrig riktigt lyssnat på. Jason Gray's Nothing is wasted. Den andra versen tog mig. 

 

Sången och den här dagen tog mig o hjärnan började gå. Det var grått, regnet öste ner, jag blev blöt om benen men luften var frisk att andas, kroppen o huvudet mådde bra av att röra på sig o jag hade skön musik med innehåll i öronen. It's from the deepest wounds beauty finds a place to bloom.. De senaste åtta åren i mitt liv har mycket hänt, det har funnits nattsvarta perioder som har berott på många olika saker. Att gå in i vuxenlivet, att börja ta ansvar, att försöka förstå sig på Gud o hans vägar. Svåra perioder för människor runt omkring mig. Var skulle jag bo, vad skulle jag göra, vad tyckte Gud? Idag har jag inte svar på allt, idag vet jag inte varför men jag har lärt mig desto mer om hur stor Jesus är. Hur full av kärlek, hur stor i nåd. Trots tårar o smärta har han alltid funnits där, i sitt ord med sina löften. Han har lärt mig att vänta: "Allt har sin tid.." (Pred. 3), "Jag vet vilka tankar jag har för dig.." (Jer 29:11), "Hoppas på Herren.." (Psalm. 27). Att vända mina ögon mot Jesus o inget annat, "Låt oss ha blicken fäst på Jesus" (Hebr. 12:2). Förstås får jag ständigt öva på det o blir aldrig fullkomlig men erfarenheterna av att Gud hela tiden visar hur hans löften hela tiden är beständiga och även gäller mig finns hela tiden där. Det är i o med våra sår han får möjlighet att visa sin storhet o omsorg. De små sakerna som jag inte skulle se om livet hela tiden lekte blir stora o jag kan fyllas av tacksamhet till Gud. Det var för bara några år sedan som det gick upp för mig vad Paulus ord i andra Korinthierbrevet (12:10) antagligen betyder: "Ty när jag är svag, då är jag stark". När jag är liten o svag o inte orkar mer o slutar att försöka är det Gud som helt o fullt får göra jobbet o jag kan se hur stor han är. Nothing is wasted in the hands of our redeemer.. 

 

Det är kanske därför jag alltid mår bättre o oftast.. liksom.. kan förundras över Gud o hans vägar de regniga dagarna. Då förväntar jag mig ingenting, då blir jag tacksam för varje liten ljusglimt. Jag njuter också av de soliga dagarna men på något sätt stiger förväntingarna o något sorts missnöje kan smyga sig på. Som att det starka solskenet skulle göra mig blind för det goda. Tack min Gud för regniga dagar o de nattsvarta stunderna då du får skina!

 

Men jag måste skratta lite. Jag älskar ju solsken, vackra dagar, skratt, färg o roliga saker! :) Så don't freak out! Men trots att jag ser mig som optimist finns det ett allvarligt, melankoliskt drag i mig. Detta var ett smakprov på en sida av min virklighet. Välkommen med! 

 

Nu händer det! Efter mycket funderande och ivrigt påhejande av människor runt mig har jag nu en blogg. Hej. Välkommen. Vad detta ska bli återstår att se.

 

virkligheten.webblogg.se - ååh, jag gillar det så! Virkning är mitt stora, nyfunna intresse o eftersom jag så gärna med stolthet visar upp vad jag lärt mig o lyckas åstadkomma känns en blogg som ett bra sätt att göra det. När jag var fem år lärde mamma mig att virka grytlappar, i skolan virkade jag på sin höjd en mössa men i vår sprang jag av någon anledning över någon virkning och blev fast.