Jag har en tanke som jag inte riktigt tänkt färdigt (fast.. kan man tänka färdigt på nånting...?) men som jag ändå vill dela med mig av.
I söndags läste jag Nissens Ett är nödvändigt. Texten talade precis till mig just då. Det var om versen: "Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er." (1 Petrusbrevet 5:7). Just då var jag mycket bekymrad. Det är tyvärr inget ovanligt, jag bekymrar mig ganska ofta för saker, ibland för skrattretande små saker, men tack vare det har jag ganska tätt kontakt med Gud för han har ju kontrollen o åt honom kan man anförtro allt. Hur som helst så på påpekar Nissen i kommentaren om bibelversen att det är skillnad på att lägga ifrån sig sina bekymmer o på att kasta sina bekymmer. Sånt som vi lägger ner kan vi plocka upp igen men det som vi kastar iväg kan man inte plocka upp. Poängen är alltså att vi, som bibeltexten säger, får KASTA bort bekymren till Jesus. Så när jag satt där i min soffa lite trött o bekymrad i min soffa bestämde jag mig för att bokstavligen KASTA bort bekymren (ber om ursäkt för den höga frekvensen av ordet "bekymmer"). Jag höjde min arm o kastade o kastade o kastade som om jag hade hela högen i min hand o hivade iväg dem så långt det bara gick. Gissa om jag kände mig löjlig? Men åååh vilken befrielse!! Det kändes i hela kroppen o känslan fortplantade sig ner till hjärtat o bekymren liksom falnade av. Under veckan som gått har jag ibland försökt plocka upp bekymren men då påmint mig om att jag faktiskt kastade iväg dem o jag minns känslan i kroppen när jag slängde iväg dem. Jesus har tagit hand om det, bekymret är inte mitt. Prova nästa gång du behöver det! En kompis hade en ganska härlig kommentar när jag berättade om vad jag gjort: "Ja precis, lägg det på hans hatthylla!".
Idag började tankarna gå kring det här.. det här med att jag kastade bokstavligen. Det är här mina tankar börjar spreta åt lite olika håll o jag kan kanske inte få fast alla löst hängande trådar men jag ska försöka! Kom att tänka på när vi pratade om självkänsla, självbild o självförtroende under min barnträdgårdslärarutbildning. Det är viktigt för självkänslan att röra på sig. Det är viktigt att springa, hoppa, träna o dansa för att vara trygg i hela sig själv. Min - förövrigt fenomenala - psykologilärare påpekade att för att våga ta plats fysiskt, våga tala med normalt röstläge osv behöver bröstkorgen öppnas upp. En person som är hopsjunken, talar tyst o väjer med blicken ger oftast inte intrycket av att vara bekväm i sig själv. Men någon som springer, hoppar, dansar, slår ut med armarna o vågar höja på rösten kommer att ha lättare att ta plats o inte be om ursäkt för sig själv.
Av den här anledningen uppmanar jag barn som jag har på dagis eller eftis att springa, ropa, hoppa, klättra i träd, sjunga o dansa. Inte bara för att det är roligt utan också för deras självkänsla o självbilds skull. Kroppen behöver vara med, den hör också till människan. Under en av mina praktikperioder fanns en flicka som helst gömde sig bakom sin hårgardin, kikade överglasögonen, talade tyst o med hela sin varelse andades ursäkta-att-jag-finns-till. En dag på gårdsplanen kom hon o sa att några pojkar jagade henne. Någon hade kanske tyckt, o hade det varit ett annat barn, hade jag kanske också sagt åt pojkarna att sluta jaga henne men istället tog jag chansen o sa till henne att börja jaga dem istället. Efter några minuter såg jag henne göra det o alla inblandade verkade ha roligt. I flera dagar såg jag henne göra samma sak o jag tyckte mig märka en skillnad i hennes sätt att föra sig själv. Jag tror jag till o med sa åt henne att skrika också. Jag tror hon behövde det, använda sin kropp o få ta plats. Att hennes självkänsla o självförtroende behövde det.
Min tanke är alltså att vi är - som bibeln säger - ande, själ o kropp. Då kanske man kan ta med alltihop i kastandet..? För bekymmer sätter sig ju på axlarna eller i bröstet eller i magen eller någon annanstans. Då kanske kroppen också kan vara med när bekymren kastas till Jesus.. Så gick tankarna.. kanske dumt, kanske nonsens.. jag vet faktiskt inte..
Virkning till sist. En av mina mostrar önskade sig ett mobilfodral. Väldigt likt mitt eget :)
